Troligtvis mitt första blogginlägg någonsin
Min vardag är.......förvirrande. Längtar tillbaks till tiden i Sjövillan och Kaggeholm. Till den tiden då dansen var min väg. Då jag visste vem jag var. Kaggeholm gjorde mig till den människa jag ville vara. Mycket tack vare Dahlen, Ponti, Silverhielm, Pierre och Marja men även de övriga i klassen. Nu har jag blivit en ganska bitter person som inte vet om jag ska stå på höger eller vänster ben. Det är rörigt. Jag hoppas att vi alla kan träffas snart.
/ Advokaten
/ Advokaten
Hittat hem till sjövillan!
Hejhej Kära Dagboken!
Det första jag tänkte på när jag loggade in på bloggen var MICKE BRASK. Undrar varför?!.. När jag tänker på Micke Brask väcks till en början aggkänslor i kroppen och jag blir automatisk smått irriterad.. undrar varför?!.. Sen när jag tänker på att jag blir smått irriterad börjar jag skratta och tycker att det är väldigt komiskt att jag fortfarande blir irriterad.. undrar varför?! Haha det är väl ändå underligt hur minnen skapar känslor, och hur känslorna gör sig uttryck.
Det slog mig helt plötsligt att denna bloggen existerar ju!!! något jag inte ägnat en tankesekund åt förrän jag läste Hannahs blogg och fick en uppenbarelse. Min blogg ligger för tillfället (5 månaders tillfällen) väldigt väldigt nere, tycker det är ganska skönt att den gör det. För jag har inte energi och motivation just för tillfället att skriva. Däremot så fick jag en enorm känsla av lust att göra avtryck på denna blogg. Detta kan man väl säga är vår Sjövilla numera, kan vi inte träffas och dela vår vardag när vi har lust och ork. Jag vill följa er och allt vad ni sysslar med... En liten uppdatering från min verklighet just nu.
Jag reste ju till Afrika- Congo tre månader med lärjeungaskolan apg29. En resa både till andra sidan jordklotet och på insidan. Tre månader av fantastiska upplevelser, kulturkrockar, hemlängtan, många nya människomöten, frustration, och livserfarenheter som har satt djupa spår i mitt liv. Jag har mycket att tacka Gud för. Jag är glad att jag följde den vägen och tyckte det var värt allting, men jag är också väldigt glad att den perioden är över och är tacksam vara hemma hos familj, dans och vänner i Sverige.
Just nu lever jag min verklighet hemma i Lindesberg, hos min familj. Det känns som att jag är på rätt plats i rätt tid just nu, det känns bra. Jag har hittat hem till dansen. Ja jag kan äntligen dansa igen och det gör mig så lycklig. Tar klasser i Balett och Showdans. Frihetskänslan infinner sig. Nu är jag på väg åt rätt håll igen, dans en del av mitt liv. Jag vet det.
Sen var det en sak till...någon som har sett mina muskler?! Jag tror att jag tappade bort dem någonstans i Afrika men jag jobbar på att hitta dem igen. Jag ser på mina armar och undrar vad som försigår, en otroligt läskig känsla som jag inte hoppas ni behöver uppleva någongång. Min fysik är totalt veck! Finns inte en muskelfiber kvar på mig.
Hjälper till väldigt mycket med ungdomar hemma i kyrkan, med kvällssamlingar, söndagsskola och där det böehövs.
För att få lite klirr i kassan jobbar jag. Japp, jag är den nya vikarien! På skolor, dagis och bland alla busiga knoddar. Nej jag tycker inte om barn längre och jag ska inte bli lärare ;).
Pssst...Ponti, Pierre, Marja, Silverhielm, Gympaläraren... kom hem till Sjövillan och lämna ett avtryck i bloggen. Er vardag är min vardag. Ni finns med mig.
Fager man
// Dhalén
Det första jag tänkte på när jag loggade in på bloggen var MICKE BRASK. Undrar varför?!.. När jag tänker på Micke Brask väcks till en början aggkänslor i kroppen och jag blir automatisk smått irriterad.. undrar varför?!.. Sen när jag tänker på att jag blir smått irriterad börjar jag skratta och tycker att det är väldigt komiskt att jag fortfarande blir irriterad.. undrar varför?! Haha det är väl ändå underligt hur minnen skapar känslor, och hur känslorna gör sig uttryck.
Det slog mig helt plötsligt att denna bloggen existerar ju!!! något jag inte ägnat en tankesekund åt förrän jag läste Hannahs blogg och fick en uppenbarelse. Min blogg ligger för tillfället (5 månaders tillfällen) väldigt väldigt nere, tycker det är ganska skönt att den gör det. För jag har inte energi och motivation just för tillfället att skriva. Däremot så fick jag en enorm känsla av lust att göra avtryck på denna blogg. Detta kan man väl säga är vår Sjövilla numera, kan vi inte träffas och dela vår vardag när vi har lust och ork. Jag vill följa er och allt vad ni sysslar med... En liten uppdatering från min verklighet just nu.
Jag reste ju till Afrika- Congo tre månader med lärjeungaskolan apg29. En resa både till andra sidan jordklotet och på insidan. Tre månader av fantastiska upplevelser, kulturkrockar, hemlängtan, många nya människomöten, frustration, och livserfarenheter som har satt djupa spår i mitt liv. Jag har mycket att tacka Gud för. Jag är glad att jag följde den vägen och tyckte det var värt allting, men jag är också väldigt glad att den perioden är över och är tacksam vara hemma hos familj, dans och vänner i Sverige.
Just nu lever jag min verklighet hemma i Lindesberg, hos min familj. Det känns som att jag är på rätt plats i rätt tid just nu, det känns bra. Jag har hittat hem till dansen. Ja jag kan äntligen dansa igen och det gör mig så lycklig. Tar klasser i Balett och Showdans. Frihetskänslan infinner sig. Nu är jag på väg åt rätt håll igen, dans en del av mitt liv. Jag vet det.
Sen var det en sak till...någon som har sett mina muskler?! Jag tror att jag tappade bort dem någonstans i Afrika men jag jobbar på att hitta dem igen. Jag ser på mina armar och undrar vad som försigår, en otroligt läskig känsla som jag inte hoppas ni behöver uppleva någongång. Min fysik är totalt veck! Finns inte en muskelfiber kvar på mig.
Hjälper till väldigt mycket med ungdomar hemma i kyrkan, med kvällssamlingar, söndagsskola och där det böehövs.
För att få lite klirr i kassan jobbar jag. Japp, jag är den nya vikarien! På skolor, dagis och bland alla busiga knoddar. Nej jag tycker inte om barn längre och jag ska inte bli lärare ;).
Pssst...Ponti, Pierre, Marja, Silverhielm, Gympaläraren... kom hem till Sjövillan och lämna ett avtryck i bloggen. Er vardag är min vardag. Ni finns med mig.
Fager man
// Dhalén
